Linnea & Magnus Hedelilja

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här sedan sist, så jag har mycket att välja på när det gäller ämnen. Det blir sjuksköterskestudenternas lönekrav.

Sjuksköterskorna vill ha högre löner.
Jag tycker att de ska ha det, men inte av den anledning som de själva anger. Jag hör ofta argument som att man per automatik är värd minst 24000 i månaden om man har pluggat i tre år. Borde man inte bli sjuksköterska för att man vill det? Det låter som att det är det värsta av alla kollektivavtal när det i själva verket finns många som har det mycket sämre. Ja, mycket.

Sjuksköterskorna har lätt att få jobb efter avslutad utbildning, till villkor som är mycket bättre än till exempel för journalister. Journalister har i regel studerat i minst fyra år och kommer ut på en arbetsmarknad där tillsvidareanställning, med allt vad det innebär, bara ges i undantagsfall.

Landstingen vill inte betala.
Landstingen å sin sida har också ett lite speciellt sätt att argumentera. Hur löneförhandlar man med en hel grupp folk som man inte ännu anställt?

Jag har hört många säga att “sköterskorna tar inte sitt ansvar”. Som att man skulle ha någon skyldighet att arbeta till vika villkor som helt bara för att man har behörighet att göra det. Sjuksköterskorna har läst en utbildning, sen gör de väl som de vill med arbete och sånt.

Ett annat argument som hörs är att lönestrukturen inom landstinget skulle förändras.

Jaha?

Ett tredje är förståss att man inte har råd med högre löner. Att sjuksköterskestudenternas krav gör att vården i inlandet försämras.
Bevisligen försämras vården i inlandet alldeles oavsett om sjuksköterskorna har skitlöner eller inte. Det har väl den senaste vintern lärt oss. Frågan är varför inte landstingsledningens löner påverkar vårdens kvalitet.

Ironiskt är också att det i Västerbotten verkar som att det är styrande socialdemokrater som har störst problem med att höja skatten de 30 ören som krävs för att bibehålla vårdkvalitén.

Huvva, nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite.

Heja sjuksköterskorna!

Idag på twitter under haschtaggen pressfrihet läser jag “Pressfrihetens dag betyder inte att all journalistik är god journalistik.”

Och det kan jag hålla med om. Men jag blir lite ledsen när jag ser det, för pressfrihetens dag är något så mycket större. En fråga som handlar om dig och mig, vilket samhälle och vilken värld vi lever i idag.

När man pratar om pressfrihet så är det lätt att det i första hand tänker på journalister. Men har du funderat på varför de handlar som de gör? Varför de riskerar så mycket för att få belysa det som händer runt omkring oss?

Titta i din lokala tidning, där kommer du att kunna läsa om beslut som kommunen har fattat eller kanske funderar på att fatta. Beslut som rör dig och din närmaste värld, beslut som kan komma att ändra samhället du bor i. Och du har chans att ge din mening, skriva in ett mail till kommunen och säga vad du tycker i frågan. Men visst, någon annan kan ju såklart göra det …

Vi är bortskämda i Sverige, med vår demokrati, vår pressfrihet och vår yttrandefrihet. Men jag tycker att för få människor är bortskämda i just den frågan, i en utopisk framtid skulle alla kunna få den rättigheten.

Enligt Reportrar utan gränser har elva journalister dödats under 2012, 156 sitter fängslade. Men det är inte bara journalister, utan också 121 bloggare och nio medieassistenter sitter fängslade. De har kämpat för att du och jag ska kunna få ta del av världen, att vi ska kunna se vad som händer runt omkring oss för att skapa ett samhälle där alla får chans att säga sin mening.

Nej, pressfrihetens dag betyder inte att all journalistik är god journalistik. Det handlar om att skapa ett plattform och en grund för att alla kan säga att man tycker att viss journalistik suger, eller att den är bra. Men framförallt, att du kan titta i din morgontidning och läsa om vad din kommun har beslutat och sedan säga vad du tycker om det.

Den är lätt att dosera, behändig förpackad och du blir nästan aldrig kladdig när du använder den. Jag pratar om det flytande smöret.

Det var av en slump som jag köpte det, med en kupong blev den billigare än den traditionella smörlimpan som man annars kan köpa. Och jag fastnade på en gång … mina fingrar blev inte kladdiga och jag blev lycklig. Snart hade flasksmöret helt tagit över smörlimpans plats i kylskåpet.

Men en dag kom en ny version som skulle vara fylld av nyttigt omega tre. Då vände jag på förpackningen och insåg snabbt att det var en hel del andra ingredienser förutom smör. Nyfiket tittade jag också på smörlimpan och insåg att den hade långt färre ingredienser och närmast alla var begripliga.

När jag stod i affären med båda produkterna i hand började jag fundera hur mycket ingredienser man egentligen behöver i smör, och om det är så smart att stoppa i sig sånt som jag inte har någon aning om vad det är. Speciellt när jag kan få samma, dock kladdigare, produkt för en billigare penning?

Det blev smörlimpan som följde med mig hem och återtog sin plats i kylskåpet, visst blir jag kladdig men å andra sidan stoppar jag inte i mig så mycket onödigt, sen är förpackningen mycket lättare att sortera.

Så vill du göra en liten sak för dig själv, din plånbok och miljön i år? Välj bort det flytande smöret.

sushikväll!

”När jag var sjutton år så fanns det en lokförare som alltid tutade och vinkade till mig och min kompis när han åkte förbi. Jag minns att vi brukade fundera om det var han som skulle åka förbi när ett tåg kom.”
Från raden framför hörs ett glatt svar:
”Det var ju jag! De fanns ju många fina flickor som jag gärna tutade på!” säger föredetta lokföraren Alf.

En programpunkt på Berättarfestivalen drog till sig så pass mycket folk så lokalen inte räckte till, istället ombads folk att ta med sig kakfaten till en hörsal på Nordanå. Det handlade om Skelleftebanan, som i år fyller 100 år.

Järnvägen användes bland annat som transportmedel innan bilen kom till.  ”Jag minns när man var ute och dansade och bjöd hem en kille som följde med en på nattåget hem. Där väntade mamma med macka och dryck och tjugo minuter senare skickades han på nattåget hem”, säger en i publiken. Svaret kom rappt: ”Fanns de inga morgontåg?!”
Och det är inte bara kurtiseringen som rälsarna och tågen har styrt över, utan även blommorna, en signaturblomma för SJ var gulstavar. Något som de planterade flitigt över hela Sverige. Eller att stationerna i sig användes som en samlingsplats, inte bara för att hämta posten, utan att bara sitta och prata med ortsborna. ”Vi som var unga kallade stationen för plassen” säger en man.

Kanske är också järnvägens andra namn fara. Inte i den norrländska betydelsen om att man ska åka någonstans, utan att det är lite farligt med rälsarna, hastigheten på tågen, rallarna som byggde järnvägen och kolen som användes som driftmedel. ”Jag vet att på somrarna så blev det alltid små bränder kring skogen på grund av kolen som de eldade med.” Kanske var det också därför som SJ hade banvakter överallt, som såg till att folk och fä höll sig borta från järnvägen.

Trots att kvällen handlar om Skelleftebanan så nämns också Vännäs från och till. Storknuten för järnvägstrafiken här uppe. Lokföraren berättar att han jobbade där under en period. ”Och de satte så stor stolthet i vad de gjorde, att de hade alltid en trasa på sig så de kunde putsa kopparen så att den alltid skulle vara skinande ren.” Men det var inte bara i själva loket som det skulle vara fint, utan även lokförarna själva. Och lokföraren berättar att de hade löst det genom att ha plastiga kragar på sina vita skjortor, så de var lätta att torka av.

Stolthet i rälsar, lok och vagnar. En pulsåder genom samhället som ser till att hela Sverige växer och frodas, genom att man lätt kan forsla sina varor ut i världen. Idag ska infrastrukturen förnyas, med Botniabanan. Lok, rälsar och vagnar betyder fortfarande mycket för samhällena, och kommer nog att göra det i hundra år till. Men vi får fortfarande kämpa för det, kämpa för att Norrbotniabanan ens ska dras hela vägen upp genom Sverige. Jag har växt upp med järnvägen intill knuten och när jag var liten så kunde jag låta som ett tåg, innan de bytte till en helgjuten räls. Vilka minnen kommer jag att kunna berätta om femtio år? Hur järnvägen lades ner? Eller hur de nya rallarna med sina dumpar och stora traktorer drar upp genom Sverige för att skapa en ny guldålder?

”Jag stod och tittade på ett tåg i Frankrike, då stannade tåget och mannen frågade varför jag var så intresserad. Jag berättade för honom att jag var en föredetta lokförare. Då drog han upp mig i det stora ångloket och så fick jag köra tåget till nästa stad. Tack och lov var det ett ånglok. Det är roligare att köra ånglok.”

Genom att klippa ett osynligt band inleddes Berättarfestivalen i källaren på Stadsbiblioteket i Skellefteå.

- Vi har valt att använda oss biblioteken som en punkt för berättarfestivalen, säger GunBritt Holmlund, vd Skellefteå museum.

Hon menar att biblioteken är en viktig punkt för kulturen i Skellefteå och att det är viktigt att lyfta fram det. Där jag sitter på en av de uppradade blåa stolarna tänker jag att det är inte bara för kulturen som biblioteken är viktig.
När jag varit ute och rest så har det varit just böcker och bibliotek som folk varit stolta över och velat visa upp för mig. En stolthet för att ha tillgång till böcker, som kan ge läskunskap, kunskap och förståelse för andra kulturer. Något som iallafall jag, närmast tar som en rättighet idag.

Årets berättarfestival handlar inte bara om böcker och bibliotek, utan berättandet från mun till mun, till musik och även film. Och under invigningen bjöds åskådarna på en kort enaktare av August Strindberg, högläsning från en Sara Lidmanbok och några trubadurlåtar.

I stolen på bibblan känner jag hur tillställningen känns närmast konferensaktig och åskådarna vågar knappt knapra på sina chips för att det låter för mycket, och jag skyller på stolarna. Uppradade på linjer efter varandra, oinbjudande. Det hade nog varit bättre om man bara ruggade upp linjerna och satte stolarna huller om buller, så som man skulle gjort hemma om någon hade högläsning.

Fick ett glädjeutbrott igår då jag upptäckte att snödropparna vi planterat faktiskt har börjat komma upp!

Jag jobbade som upppackare på en stormarknad. Vi tog upp varor och ställde in dem i hyllorna. Det var då jag började se plasten på riktigt första gången. Jag tror att det var när de ekologiska varorna kom inlindade i flera meter med plast (så att de skulle hålla sig fina) som jag började reagera. Och inte blev det bättre när jag insåg att efter tre timmars uppackande så hade vi fyllt närmast en halv container med plast.

Det hela ledde till att det blev sortering av plast i hushållssoporna hemma, vilket gjorde att vi oftare sprang ut med plasten än det brännbara. Och det gick ganska bra när man bodde i lägenhet. I hus går det segare på grund av att det bara finns biobränsle och brännbara sopkärl. Det gör att i längden så känns det mycket jobbigare att ta med sig plasten till en återvinningsstation speciellt eftersom man gärna tömmer plasten oftare än det brännbara.

Jag tycker att det är dags att ta tag i det här, världen är nog mogen för att få plastkärl bredvid sina biobränsle och brännbara sopkärl. Kan vi tillverka plast, så bör vi också se till att vi kan hantera avfallet från det. Ett litet kärl för människan, en stor vinst för naturen.

Opinionsmätningarna visar på att regeringen nu ligger i underläge mot oppositionen. Man ska inte dra för stora växlar på mätningar men jag vill ändå tolka det som att folk har börjat tröttna på Alliansen. Egentligen tror jag att många varit skeptiska en längre tid, men man har inte litat på Juholt som snarare förvirrade oppositionen än förenade den.
Lars Ohly sågs som omodern och beskylldes av många för att sänka vänstern. Jag vet inte om de som faktiskt röstar på Vänsterpartiet delar den uppfattningen då de inte under Ohlys tid gjorde sämre val än vanligt. Det var kanske snarare så att de under ledning av Schyman gjorde bättre val än de normalt gör.
Hur som helst framstår Jonas Sjöstedt som en trevlig person och en kompetent politiker som hellre diskuterar realpolitik än hänvisar till gamla dogmer. Med andra ord talar han till fler än de redan frälsta.

Alliansen har styrt Sverige i sex och ett halvt år och de tålmodiga svenskarna har väntat på det förlovade land som utlovades inför valet 2006. Utanförskapet definierades som skillnaden mellan att ha ett arbete och att inte ha det. Inget fel i den definitionen men att tvinga tillbaka cancersjuka i arbetskön, försämra A-kassan och skapa en generell undantagsregel till LAS under de första två åren av en anställning löste ingenting. De som står utanför blev inte färre, de blev bara fattigare.

Samtidigt byts trygga jobb ut mot otrygga. Min egen anställning är “extra arbetskraft vid behov” och så har det sett ut sedan jag började för ett år sedan. Det innebär att jag arbetar heltid men att jag inte har rätt till heltid. Under storhelger och skollov blir jag ledig utan lön eller får jobba väldigt lite. Jag kan inte planera någon semester även om jag har semester att ta ut.
Får jag bara halvtid under sommaren? Ja, i så fall behövs ju semesterdagarna för att täcka hålen.
Vill arbetsgivaren att jag ska arbeta heltid under sommaren? Råd att tacka nej till jobb har man ju inte, speciellt då man aldrig vet hur det blir under hösten. Kanske blir det heltid, kanske 75 procent, kanske något annat. Dessutom vill man ju undvika det som hände denna vinter då jag blev ställd 3 veckor i sträck utan lön under jullovet. Vintern är inte den lättaste tiden att skära i utgifter så den här gången är det bäst att vara förberedd.

Man kan tycka att jag borde sluta gnälla och byta jobb istället men det är ingen lösning eftersom undantagsregeln gäller hela arbetsmarknaden och verkar tillämpas överallt där inte specialistkompetens krävs.
Det är väldigt frustrerande att arbeta på detta sätt. Dels på grund av effekten som det ger på privatlivet och dels för att det är onödigt. Arbetsgivare som har behov av heltider borde inte kunna skyffla undan kostnaderna för lågproduktiva perioder på det här viset. Man får inte glömma att anställningsavtalet är en överenskommelse med ett givande och tagande från båda parter. Arbetaren lovar att ställa upp på att jobba 170 timmar i månaden, väl medveten om att denne i normalfallet producerar betydligt större värden än hen får betalt för. Arbetsköparen lovar att varje månad utge lön för den överenskomna tiden, medveten om att alla månader inte per automatik är lönsamma.
Med nämnda regel har man tagit bort arbetsköparens ansvar för de dåliga månaderna, varför ska då arbetarna få lägre ersättning än vad de producerar under de bra månaderna? Om bolagens vinster motiveras med att det är de som tar riskerna och ansvaret, vad ger då vinstuttaget legitimitet när man inte längre tar sitt ansvar?

Det har blivit så normalt för 20-nånting åringar att aldrig ha varit fast anställda att de faktiskt tror att det är LAS som gör att de blir uppsagda efter två år. När man arbetat motsvarande heltid i två år under en femårsperiod ställer lagen ett ultimatum: Arbetarens anställning ska göras om till en fast tjänst. Låter bra men arbetsköparna kan ofta kringgå detta genom att se till att arbetstiden aldrig uppgår till fullt två år. Myten om LAS (att det är omöjligt att bli av med övertalig personal, vilket inte är något annat än just en myt) används som förklaring till varför, de ofta unga, arbetarna inte får några fler arbetspass. Det vill säga om de ges en förklarning i över huvud taget. Arbetarna verkar ofta misstolka detta som att de blivit uppsagda på grund av att det står så i lagen. De blir egentligen inte uppsagda då detta kräver en förvarning om att så ska ske utan man kan snarare beteckna det som att anställningen rinner ut i sanden, heltid blir till halvtid blir till några enstaka helger och till sist ingenting. Arbetsköparen ger dem inga fler arbetspass men anställningen består och är i själva verket densamma som de senaste åren: Allmän visstid. Samtidigt kan arbetsköparen anställa fler allmänna visstidare för samma uppgifter som den förre hade. Det här är ju helt galet! Och onödigt då arbetsköparen i själva verket inte är i behov av extrapersonal, det är ju ett stadigvarande behov.

Varför ska man då vara glad?
Jo, opinionsvändningen tror jag handlar om att det inte längre finns någon Kommunistohly eller Tokjuholt att lägga fokus på i den politiska debatten. Alliansen får snällt sätta sig ner och diskutera sakfrågor istället och då hoppas jag att även denna fråga kommer upp till ytan.

Köket är fullt med små krukor.  Varje morgon tittar jag till dem för att se om det har kommit upp någonting nytt. Känslan är lite som när man var liten och gick upp på
julaftonsmorgon och allt var lite mer spännande än vanligt. Alla överraskningar kunde bara vara positiva och även om man kanske hade en liten aning så visste man inte vad man skulle få (förutsatt att man ens hade varit tillräckligt snäll för att få nånting, hur kunde man veta det med säkerhet?)

Jag ska erkänna att det är Linnéa som står för det mesta av både kunnande och skötsel av växterna, men jag följer ett par steg bakom och lär mig lite mer varje.. var tredje dag kanske.

Jag följer även min fru i att jag också har börjat twittra nu och mitt twitter-id är lika lätt att
komma ihåg som Linnéas: MagnusHedelilja. Kanske ska man skriva ett @ före, jag vet inte riktigt än men det verkar faktiskt ganska kul om man sätter sig in i hur det funkar.

Framsteg i mitt twittrande så här långt:

Min profilbild var ett ägg som inte liknade mig så mycket, bytte den till en bild på mig.

Min bakgrundsbild var mest bara blå, nu är den många färger.

Så jag tycker att det går ganska bra.

Nackdelar jag upptäckt så här långt:

Man kan inte välja att förfölja folk, man kan bara följa dem.

Jag kan inte längre säga att jag bara använder osociala medier, varför nu det skulle vara något att eftersträva. Silver lining: När jag nu börjat sociala medier har jag valt ett som ingen annan använder. Så påståendet kanske är sant ändå? Men åter: Varför skulle det  vara eftersträvansvärt?

När jag tänker på det så är kanske bloggar/kommentarsfält också sociala medier? Jag vet faktiskt inte om det räknas.

För övrigt tycker jag att det är kul att Umeå kommun har ändrat sig om Scharinska villan. Som blivande kulturhuvudstad kan det ju vara vettigt att inte sätta kulturlivet i skymundan till förmån för  kulturhistorien. Hoppas bara att kommunen också inser att det inte behöver vara två motsatta intressen.